I åratal var hela tanken bakom ett Coldcard att ingen kunde nå dina Bitcoin om de inte fysiskt höll enheten i sina händer.

Det löftet bröts denna vecka, när en angripare i tysthet sopas cirka 1 082 BTC, värda ungefär 70 miljoner dollar, från mer än tusen plånböcker på under en timme. Det oroande är att tjuven aldrig rörde en enda enhet, aldrig nätfiskade någon och aldrig behövde en PIN-kod eller ett lösenord. Dessa mynt låg i kylförvaring, offline, förvarade exakt som varje självförvaringsguide säger att du ska förvara dem. Och de gick ändå. För en del av kryptovärlden som behandlar hårdvaruplånböcker som guldstandarden för säkerhet är detta ett verkligt tufft ögonblick.

Blockchain-analytiker på Galaxy Digital, som har följt utvecklingen, uppskattade först förlusterna till nära 38 miljoner dollar innan de reviderade upp siffran i takt med att fler adresser dök upp i röntgen. Hårdvaruplånbokstillverkaren Coinkite har bekräftat felet och snabbt släppt uppdaterad firmware, men då var pengarna sedan länge borta. Enligt Coinkites egen säkerhetsrekommendation inträffade stölden ungefär en dag innan företaget lyckades varna användarna offentligt, så många såg sina saldon sjunka till noll innan de hade någon aning om att något var fel. När hela ditt varumärke är byggt på paranoid säkerhet med bälte och hängslen, är en sådan försening ungefär så illa som det kan bli. Företaget säger att de fortfarande arbetar med att fastställa hela omfattningen av skadan.

En fem år gammal bugg i hur plånboken tillverkade sina nycklar

Grundorsaken här är både tråkig och alarmerande på samma gång. När man skapar en hårdvaruplånbok ska den bygga sin fröfras från sann slumpmässighet, den sorten som gör det matematiskt hopplöst att gissa den. Någonstans i en firmwareversion som skickades i mars 2021 började Coldcards programvara hoppa över sin dedikerade hårdvarugenerator för slumptal och föll tyst tillbaka till förutsägbara värden som hämtades från själva chipet. Istället för de förväntade 128 bitarnas entropi producerade berörda Mk3-enheter fröer med endast cirka 40 bitar, och senare landade Mk4-, Mk5- och Q-modellerna någonstans runt 72 bitar. Enkelt uttryckt blev återställningsfrasen, som var tänkt att vara osannolik, något som en beslutsam angripare med modern hårdvara kunde slita sig igenom.

Det som gör det värre är att detta förblev oupptäckt i mer än fem år. Varje plånbok som skapades på de drabbade versionerna bar på samma svaghet från början, oavsett om ägaren någonsin gjorde något fel eller inte. Vissa forskare har föreslagit att automatiserade eller AI-assisterade verktyg kan ha hjälpt angriparen att knacka igenom det reducerade nyckelutrymmet tillräckligt snabbt för att rensa så många plånböcker i ett svep, även om det påståendet inte har bekräftats. Coinkite säger att den fixade firmware återställer korrekt slumpmässighet, men en patch kan inte skriva om historiken. Alla frö som genererats på den gamla programvaran finns fortfarande kvar i sin försvagade form, vilket är just därför de råd som kommer ut nu har varit så raka på sak.

De som blev träffade gjorde allt "rätt"

Den här svider eftersom den drabbade de personer som följde standardråden till punkt och pricka. De tömda plånböckerna tillhörde till stor del långsiktiga innehavare som tog sina mynt från börserna för flera år sedan och lämnade dem orörda i kylförvaring, vilket förmodligen är det ansvarsfulla draget. Deras belöning för att vara försiktiga var att se dessa saldon försvinna medan nyare och mindre disciplinerade handlare på förvaringsplattformar var helt opåverkade. Det finns en bitter twist begravd här också. Användare som brydde sig om att lägga till sina egna tärningskast under installationen, eller som lade till en lösenfras eller ett multisigneringsarrangemang, verkar ha varit skyddade, eftersom den extra inmatningen återställde den slumpmässighet som firmware hade kastat bort, och de personer som var mest utsatta var de som helt enkelt litade på att enheten skulle hantera dess enskilt viktigaste uppgift.

Vad du ska göra om du äger en

Om du har ett Coldcard är vägledningen från Coinkite direkt: behandla ditt frö som komprometterat och flytta dina pengar. Det innebär att uppdatera till den uppdaterade firmware, generera ett helt nytt frö på den uppdaterade hårdvaran och sedan skicka över allt till den nya plånboken, eftersom en firmwareuppdatering i sig inte fixar någonting när det svaga fröet redan finns. Irriterande nog finns det inget självtest som berättar om just ditt frö faller inom det gissade intervallet, så det enda säkra antagandet är att det kanske gör det. Du kan kontrollera din firmwareversion under menyn Avancerat på enheten, och allt som genereras på de sårbara versionerna mellan 2021 och den senaste fixen bör behandlas som misstänkt. Bitcoin sjönk med cirka 3 % när röran blev alltmer omfattande, och tidpunkten ger en enkel diskussionspunkt för alla som har drivit reglerade förvaringsinstitut och spot-ETF:er framför gör-det-själv-lagring.

Den obekväma lärdomen är att "inte dina nycklar, inte dina mynt" alltid såldes som den säkrare vägen, och för det mesta är det fortfarande det, men dina nycklar skyddar dig bara om de faktiskt var slumpmässiga från början. Ett enda tyst byggfel gömde sig i ett halvt decennium inuti ett av de mest betrodda namnen inom Bitcoins självförvaring, och det krävdes en rån på 70 miljoner dollar för att någon skulle upptäcka det. Inget av detta betyder att hårdvaruplånböcker är en bluff eller att kalllagring plötsligt är död. Det betyder att de oglamorösa grejerna, firmwareuppdateringarna och den extra entropin och lösenfraserna och multisig-inställningarna, är den del som tyst räddar dig, ända fram till den dag det visar sig vara det enda som står mellan dig och en tom plånbok.

---------------

Författare: Cedric Holloway
New York Newsroom
De senaste kryptonyheterna

På Galaxy Unpacked i London den 22 juli bekräftade företaget att Samsung Wallet kommer att få nativt stöd för stablecoins, vilket innebär att dollarkopplade tokens placeras i samma app som folk redan använder för att trycka på sina telefoner i kassan. För en bransch som har ägnat år åt att argumentera för att stablecoins är den ultimata appen för krypto är det en stor sak att en av de största hårdvarutillverkarna i världen håller med högt. Samsung säger att funktionen skulle göra dem till ett av de första stora smartphonemärkena som stöder stablecoins nativt på sina enheter, och den räckvidden är hela historien här. Detta är ett företag som levererar hundratals miljoner telefoner varje år, så den potentiella distributionen överstiger allt en fristående kryptoplånbok någonsin skulle kunna drömma om att bygga på egen hand.

Och ändå, för ett så stort tillkännagivande, var Samsung märkligt tysta om de detaljer som faktiskt spelar roll. De visade en mockup med Circles USDC på scenen, men avböjde sedan att namnge USDC, Tether eller någon annan emittent som bekräftad partner. Det finns inget lanseringsdatum, inget ord om vilka blockkedjor som kommer att stödjas, ingen lista över berättigade länder och inget svar på den enskilt viktigaste frågan för alla som bryr sig om sina pengar: kommer Samsung att förvara dina pengar, eller kommer du att göra det? Den sista punkten, förvaringsbaserad kontra icke-förvaringsbaserad, är skillnaden mellan en riktig kryptoplånbok och en glorifierad saldovisning, och hittills har Samsung inte sagt något om det. För en funktion som är avsedd att inge förtroende är det många luckor som lämnas ofyllda.

Kreditkortet är den del som faktiskt skickas

Begravt under rubrikerna om stablecoins låg det som Samsung faktiskt lanserade samma dag: Samsung Galaxy Card. Det är ett kreditkort utfärdat av Barclays och körs på Visa-nätverket, och det lanserades i USA den 22 juli utan någon "kommer snart"-asterisk. Belöningsstrukturen syftar direkt till att hålla dig kvar i Samsungs värld, med 5 % tillbaka på Samsung-köp, 3 % på allt du köper via Samsung Wallet och 2 % på streamingtjänster. I sig självt är det ett ganska vanligt co-branded-kort, den typ som alla stora varumärken så småningom lanserar för att låsa in lojala kunder. Det som gör det intressant är sammanhanget, eftersom Samsung uppenbarligen försöker förvandla Wallet från en plats där du förvarar en flygbiljett till ett fullständigt finansiellt nav, och stablecoins är tänkta att vara den del som får allt att kännas modernt.

Tillsammans pekar kortet och stablecoin-tecknet på samma ambition. Samsung vill att Wallet ska vara en plats där du förvarar pengar, spenderar pengar och så småningom flyttar pengar, allt utan att öppna en separat bank- eller kryptoapp. Kortet hanterar utgiftssidan idag, och det fungerar just nu. Stödet för stablecoin, när det än anländer, är tänkt att hantera pengaflyttningen, vilket gör att folk kan skicka digitala dollar ungefär lika enkelt som de skickar ett foto. Det är en sammanhängande plan på pappret, men planer på pappret har en tendens att halka, och Samsung gav sig själva gott om utrymme att halka genom att vägra binda sig till något datum alls.

Bredare konsekvenser

Även om du aldrig personligen planerar att ha en enda krona USDC i din telefon, är det goda nyheter om du handlar med krypto. Kryptohandel i detaljhandeln har historiskt sett stablecoins först och spekulation i andra hand. Någon som redan har ett stablecoin-saldo i en app de litar på är en mycket kortare väg ifrån att köpa bitcoin eller ether än någon som inte har någonting alls och måste registrera sig för en börs från grunden. Om Samsung verkligen lanserar även en grundläggande stablecoin-funktion för en stor del av sin användarbas, breddar det tyst toppen av tratten för hela marknaden. Det är en långsam effekt snarare än en över natten, och den kommer inte att dyka upp på ett candlestick-diagram nästa vecka oavsett hur mycket någon vill.

Det är just därför du inte bör förvänta dig att detta ska påverka priserna omedelbart. Kryptoindustrin har en lång och föga imponerande meritlista av rubriker om "stora partnerskap" och "mainstream adoption" som kändes enorma just då och sedan inte gjorde någonting med listorna under den följande månaden. Infrastrukturmeddelanden tenderar att fungera på det sättet. De spelar roll över år, inte dagar, och den här är särskilt svag eftersom så mycket av den fortfarande är en mockup och ett löfte snarare än leveranskod. Behandla det som en riktningssignal om vart konsumentfintech är på väg, vilket tydligt är mot digitala dollar som finns i appar du redan har, och inte som en anledning att ompositionera din portfölj idag.

Det lilla trycket

Så var leder allt detta? Samsung har gjort ett högljutt och trovärdigt åtagande att presentera stablecoins för en enorm publik, och det åtagandet är genuint meningsfullt för den långa utvecklingen. Men ett åtagande utan namngiven partner, inget datum, ingen kedja och ingen förvaringsmodell är fortfarande mestadels ett uttalande om avsikt, och avsikten har alltid varit billig i den här branschen. Galaxy Card är verkligt och tillgängligt nu, stablecoin-plånboken är en bild och en mockup, och skillnaden mellan dessa två saker är värd att komma ihåg nästa gång någon berättar att krypto bara blev mainstream över en natt. Håll utkik efter uppföljningsdetaljer under de kommande månaderna, för det är då vi faktiskt kommer att få reda på om Samsung bygger en riktig kryptoplånbok eller bara en trevligare plats att stirra på en siffra.

Vad pengarna faktiskt köper

Strukturen här är värd att förstå, eftersom det inte är vad de flesta föreställer sig när de hör ordet "konsortium". De 15 miljoner dollarna samlas inte i en gemensam krigskassa som någon kommitté delar ut. Varje medlem styr sin egen andel självständigt och väljer vilka utvecklare, forskare eller organisationer som ska stödjas med sina pengar. Gruppen har sagt att den inte kommer att styra Bitcoins utveckling, inte kommer att ta ställning för föreslagna protokolländringar och inte kommer att röra styrning i någon form. Enkelt uttryckt skriver de checkar och tar sedan ett steg tillbaka, vilket för ett nätverk som bygger på idén att ingen stor aktör ska kunna styra det är ett meningsfullt löfte att ge offentligt.

Galaxy hade redan fått ett försprång genom att två dagar tidigare lansera en separat kvantumförberedelsesatsning på 5 miljoner dollar som fokuserar på kvantresistenta signaturer, verktyg för plånboksmigrering och säkerhetsrevisioner. Huruvida dessa pengar ingår i den totala summan på 15 miljoner dollar eller ligger bredvid den klargjordes aldrig, vilket är en liten påminnelse om att hela detta område fortfarande utreds under ständig utveckling. Det som spelar roll är vilken riktning det tar. För ett år sedan levde kvantumfrågan mestadels i akademiska artiklar och de mörkare hörnen av krypto-Twitter. Nu har den en post i budgetarna för några av de största finansföretagen på planeten, och den förändringen ensam säger dig att något har förändrats.

Varför kvantum håller alla vakna på natten

Bitcoins säkerhet vilar på en typ av matematik som vanliga datorer inte kan knäcka inom rimlig tid. En tillräckligt kraftfull kvantdator som kör en metod som kallas Shors algoritm skulle kunna ändra på det genom att arbeta bakåt från en offentlig nyckel till den privata nyckel som styr kryptovalutorna. Det obekväma är att alla adresser som någonsin har exponerat sin offentliga nyckel på blockkedjan potentiellt är inom räckhåll för den typen av attack. Forskare uppskattar att ungefär en fjärdedel av all Bitcoin finns i adresser med exponerade offentliga nycklar, inklusive cirka 1.9 miljoner BTC i det äldsta adressformatet och flera miljoner fler i adresser som har återanvänts. Ingen tror att en maskin som kan göra detta existerar idag, och trovärdiga uppskattningar gör att det ligger några år framåt i tiden.

Det mer skrämmande problemet är att en angripare inte behöver kvantdatorn för att kunna börja förbereda sig. Publika nycklar som finns på en publik blockkedja kan kopieras och arkiveras just nu, och sedan knäckas senare när hårdvaran äntligen kommer ikapp. Säkerhetsforskare har ett dystert namn för detta väntande spel och kallar det "skörda nu, dekryptera senare". Det betyder att klockan redan går trots att vapnet inte har byggts, och det förklarar varför företag med mycket Bitcoin i sina böcker hellre finansierar reparationen flera år i förväg än att spela på exakt när hotet blir verkligt. Förebyggande är mycket billigare än att försöka återta kryptovalutor som redan har försvunnit in i en kvantangripares plånbok.

Mynten som ingen kan rädda

Det finns en hög med Bitcoin som konsortiets pengar aldrig kan skydda, oavsett hur bra den nya kryptografin blir. Satoshi Nakamotos uppskattade en miljon mynt finns i det ursprungliga Pay-to-Public-Key-formatet, med de publika nycklarna skrivna direkt på blockkedjan så att alla kan se dem. Att flytta den Bitcoin till en säkrare, kvanttålig adress skulle kräva att en transaktion signeras med Satoshis privata nycklar, och Bitcoins skapare har varit tyst i över ett decennium. Så dessa mynt förblir exakt där de är, permanent synliga, i huvudsak ett gigantiskt mål som kommer att sitta där när kvanthårdvara äntligen anländer. Det är en av de märkligaste spänningarna i hela kryptovärlden, där grundarens oberörbara förmögenhet även fungerar som nätverkets mest uppenbara svaga punkt.

Den goda nyheten är att verktygen för att åtgärda det mesta av detta redan finns, eftersom standardiseringsorgan har godkänt flera post-kvantumsignatursystem som Bitcoin så småningom skulle kunna anta. Det som har saknats är pengar, samordning och en känsla av brådska från de aktörer som har mest att förlora, och det är precis det gapet som detta konsortium försöker täppa till. Femton miljoner dollar kommer inte att kvantsäkra Bitcoin på egen hand, och det svåraste tekniska och politiska arbetet med att faktiskt ändra protokollet ligger fortfarande framför oss. Men när företag av denna storlek börjar finansiera ett problem år innan det förvandlas till en nödsituation, är det vanligtvis värt att uppmärksamma vad som oroar dem.

Belöningen som gör människor obekväma

Rubriksiffrorna är kattmynta för klick, och Pump.fun verkar veta det. En annonserad belöning ligger på ungefär 50 000 dollar för en volontär som är villig att hoppa fallskärm in i en VM-match iklädd en helkroppsmaskotdräkt med memecoin, med livevideo som bevis. En separat annons på 23 525 dollar ber om en två minuters videointervju med familjen till en dömd mördare eller polisen som satte mördaren i fängelse. Mindre belöningar erbjuder pengar för att få en symbolisk ticker tatuerad i pannan, strecka en NBA-finalmatch eller slå ett löpande världsrekord framför kameran. Instrumentpanelen visar hundratals aktiva annonser och nästan 144 000 dollar i outnyttjade belöningar, vilket är mycket dinglande pengar för vilken idé som helst som fångar en annonsörs uppmärksamhet härnäst.

Sedan finns det den som ingen kan ignorera. En bounty på 10 000 SOL, värd ungefär 690 000 dollar i nuvarande priser, dök upp kopplad till en självskadehandling, och skärmdumparna spreds snabbare än plattformen kunde öppna listningen. Kritiker menar att detta är precis det förutsägbara resultatet av en öppen bounty-forum med kryptoutbetalningar, eftersom de personer som är mest benägna att ta en fruktansvärd utmaning är de som behöver pengarna mest. Marknadsplatsen förstärker det trycket snarare än att dämpa det. Pump.fun har inte utfärdat någon detaljerad modereringspolicy som svar, vilket inte gör något för att tysta kritiken. Ett uttalande kan så småningom komma, men för tillfället är tystnaden historien.

En guvernör, ett förbud och ett avsnitt om Black Mirror

New Yorks guvernör Kathy Hochul kallade inslaget en "dystopisk mardröm" och sa att hon skulle stödja lagstiftning för att helt förbjuda GO. Jämförelsen som alla fortsätter att gripa tag i är Black Mirror -avsnittet "Common People", där en desperat man utför alltmer förnedrande stunts på en livestream-plattform för att finansiera sin frus medicinska vård. Referensen är så oundviklig att den nu finns inbakad i nästan varje rubrik som skrivs om lanseringen. För ett projekt som tillbringade det senaste året med att försöka rehabilitera sin image efter en rad memecoin-skandaler är detta ett anmärkningsvärt självmål.

Den ekonomiska historien är nästan lika märklig som utseendet. Medan instrumentpanelen annonserar sexsiffriga pooler, ligger den största enskilda utbetalningen som faktiskt registrerats på 686.44 dollar, medan de två följande ligger på 596.51 dollar och 487.11 dollar. Skillnaden mellan de iögonfallande listorna och de blygsamma verkliga utbetalningarna är en stark antydan om att de flesta av dessa belöningar är PR-trick, token-pumpningsscheman eller skämt som tyst kommer att löpa ut. Själva tokenen, $PUMP, steg kort med cirka 3 % på lanseringsnyheterna innan den lugnade ner sig igen. Huruvida plattformen överlever den regulatoriska uppmärksamheten är en separat fråga, och en som kan besvaras innan fallskärmshoppningen ens sker.

Slutsatser

Det djupare problemet är inte att någon byggt en krypto-bounty-tavla, eftersom den har funnits i olika former i åratal. Det är att Pump.fun byggt en utan någon egentlig onboarding-friktion, en publik som redan är konditionerad att jaga viral uppmärksamhet, och ett escrow-system som gör att pengarna känns garanterade även när det mesta sitter i PR-trick som aldrig kommer att betalas ut. Mismatchen mellan marknadsföringen och de faktiska utbetalningarna gör mycket arbete för att få folk att posta, och det är precis det som de dynamiska tillsynsmyndigheterna nu fokuserar på. Om en statsåklagare eller SEC beslutar att detta ser ut som ett strukturerat incitament att orsaka skada, går den juridiska exponeringen mycket snabbt från teoretisk till omedelbar.

För handlare som tittar på från sidan är slutsatsen enklare. Pump.fun har byggt en riktig verksamhet på volatilitet och upprördhet, och GO är den logiska förlängningen av den strategin snarare än ett avsteg från den. Plattformens meritlista tyder på att teamet kommer att iterera, strypa de sämsta noteringarna och hålla marknaden vid liv i någon form. Men den politiska temperaturen kring kryptoincitament har just stigit flera grader, och nästa regulatoriska svar är osannolikt att vara vänligt. Om någon behövde en påminnelse om att memecoin-ekonomin fungerar enligt andra regler än resten av kryptomarknaden, så levererade den här veckan den.

Morgan Stanley vill ha en kryptobank. Wall Street tog just ytterligare ett steg på kedjan.

I åratal flirtade stora banker med digitala tillgångar på armlängds avstånd: en forskningsrapport här, en strukturerad rapport där, kanske ett tyst pilotprojekt med en vänlig tillsynsmyndighet. Morgan Stanley ser ut att vara redo att gå förbi "situationsfasen". Företaget strävar efter ett nationellt förtroendebanksavtal skräddarsytt för kryptoförvaring, staking och infrastruktur, och det är en annan nivå av engagemang.

Om det går igenom skulle det placera en reglerad Wall Street-logotyp mitt i en del av kedjan som mestadels har tillhört specialiserade förvaringsinstitut och börser. Budskapet till stora kunder är enkelt: ni kan få er exponering på kedjan utan att lämna över privata nycklar till en startup som ni hörde talas om förra året.

Vad Morgan Stanley faktiskt bygger

Den föreslagna enheten skulle vara en de novo nationell trustbank med fokus på digitala tillgångar, snarare än en komplettering av en befintlig detaljhandelsfranchise. Den strukturen ger den utrymme att inneha spotkrypto, driva staking-program och erbjuda avvecklingsmöjligheter utan att dra in alla traditionella bankregler som gäller för insättningar och utlåning.

På servicesidan är planen att täcka den vanliga önskelistan för stora institutioner: kall och varm förvaring, staking för kvalificerade proof-of-stake-tillgångar och white-label-infrastruktur för kapitalförvaltare som vill lansera kryptoprodukter utan att bli infrastrukturföretag över en natt. Tänk "prime broker möter valv", bara med validerare och signeringspolicyer istället för papperscertifikat.

Varför en stiftelseurkund är viktig

Att välja en trustbank är inte bara ett varumärkesval. Det är ett sätt att sitta under den federala bankens paraply samtidigt som man fokuserar på förvaring och förvaltningstjänster snarare än att ta emot insättningar och ge lån. För riskaverta institutioner är den kombinationen av bankliknande tillsyn och en snäv, definierad affärsmodell mycket lättare att presentera för kommittéer än en lös samling tredjepartsleverantörer av tjänster.

Det stämmer också överens med vart regleringen är på väg. I takt med att ramverk som CLARITY- och GENIUS-lagarna närmar sig blir separationen mellan handelsplatser, förvaringsinstitut och emittenter mer formell. En dedikerad trustbank passar perfekt in i den arkitekturen som det "säkra händer"-lagret som innehar tillgångarna medan andra enheter hanterar marknader och produktdesign.

Vad detta innebär för befintliga kryptoförvaltare

Specialistföretag som byggt sina varumärken på att vara "den kryptoförvaltare som bankerna så småningom kommer att använda" har just fått en tydligare bild av vilka konkurrenterna kan vara. En Morgan Stanley-trustbank skulle inte ersätta dem över en natt, men den skulle ge stora kapitalförvaltare och pensioner ett välbekant namn att ringa först. Relationsrättvisa räknas när man har att göra med kommittéer som fortfarande minns 2022 års uppsving.

Samtidigt finns det utrymme för partnerskap. Att bygga och underhålla infrastruktur för nyckelhantering, styrningskontroller och staking på högsta nivå är inte trivialt, inte ens för en storbank. Några av de nuvarande aktörerna skulle kunna hamna som teknikleverantörer eller underförvaltare bakom en Morgan Stanley-ytterdörr.

Den större signalen till marknaden

Utöver detaljerna i rörmokeriet skickar flytten en ganska tydlig signal: kryptovalutor går från sidofickan till huvudstacken inom traditionell finans. När en bank av denna storlek är villig att sätta sitt namn på en dedikerad trustenhet, satsar den på att digitala tillgångar inte kommer att försvinna under nästa eller två cykler.

För tillsynsmyndigheter är det en chans att dra in mer av ekosystemet i övervakade, välkapitaliserade enheter istället för att se allt hända utomlands. För resten av marknaden är det ytterligare ett steg mot en värld där "köp av kryptovaluta" kan innebära att skicka instruktioner till din vanliga förvaltare istället för att öppna ytterligare ett nytt konto på en plattform som du hoppas fortfarande kommer att finnas om fem år.

-------
Författare: Mark Pippen
London Newsroom
GlobalCryptoPress | De senaste kryptonyheterna

Krypto PAC Fairshake har en megafon värd 193 miljoner dollar. Washington lyssnar definitivt.

I åratal har kryptoindustrin försökt prata sig in i Washington. År 2026 överförde de istället pengarna via banköverföringar. Fairshake, branschens flaggskepps-super-PAC, kontrollerar nu cirka 193 miljoner dollar över sina egna kassakistor och två sammankopplade PAC:er, vilket placerar dem i samma liga som de största politiska maskinerna med enskilda frågor i landet.

Den där högen med pengar anländer precis när kongressen granskar en avgörande omröstning om en marknadsstrukturlag som kan avgöra hur digitala tillgångar regleras i USA. Lagstiftarna läser inte bara lagtexten; de läser också Fairshakes givarlista.

Från nischad PAC till spelare i Major League

Fairshake började som ett slags defensivt skydd efter FTX-kollapsen, när politiker återupptäckte sin inre skeptiker och vissa var redo att klumpa ihop alla kryptoföretag i samma hink. PAC:s argument var enkelt: stöd kandidater som är öppna för att skapa riktiga regler för branschen, och pensionera de som vill förbjuda den via presskonferens.

I början av 2026 hade det projektet utvecklats till något mycket större. Fairshake och dess systergrupper, Protect Progress och Defend American Jobs, har tillsammans samlat in cirka 193 miljoner dollar, tack vare kapitalstarka investerare knutna till börser, riskkapitalfonder och protokollgrundare. Den typen av pengar förvandlar "vi bryr oss om den här frågan" till "vi kan genomföra en primärval".

Varför tidpunkten är viktig just nu

Denna ökning av insamlingar sker inte i ett vakuum. PAC laddar upp precis innan kongressen röstar om en större kryptoproposition som syftar till att äntligen fastställa vem som reglerar vad i världen av digitala tillgångar. Omröstningen kommer att hjälpa till att avgöra hur tokens klassificeras, hur handelsplattformar övervakas och hur mycket utrymme det finns för saker som DeFi och stablecoins att verka offentligt.

Fairshakes krigskassa ger dem inflytande på båda sidor av gången. Lagstiftare som stöder ett fungerande regelverk vet att det finns rejäla pengar tillgängliga för deras omvalskampanjer. Lagstiftare som iscensätter moralpanik på kabelnyheter påminns tyst om att attackreklam inte är billig, men att PAC lätt har råd med dem.

Vem dessa pengar är riktade till

Till skillnad från en partikommitté försöker Fairshake inte finansiera alla med en puls och ett mått på lön. De har riktat in sig på tävlingar där några miljoner dollar faktiskt kan påverka resultatet, särskilt primärval där de sittande ledamöterna känner sig trygga tills någon med nya pengar och hyfsade opinionssiffror dyker upp. Det låter PAC skicka ett budskap utan att slösa pengar på symboliska strider.

Gruppen har också fokuserat på kommittéer som berör finansiell reglering, värdepapperslagstiftning och bankpolitik. Med andra ord följer den de anställda som skriver det första utkastet till reglerna, inte bara de politiker som dyker upp vid undertecknandet.

Varför branschen behandlar 2026 som ett avgörande år

Kryptoföretag upplevde år av osäkerhet under överlappande tillsynsmyndigheter, överraskande verkställighetsåtgärder och skiftande riktlinjer som ändrades med varje pressmeddelande. Den nuvarande kongressen är den första som ens ser ut att vara redo att anta en fullständig marknadsstrukturlag för sektorn, och ingen i branschen är säker på att det fönstret kommer att förbli öppet efter nästa val.

Det är därför pengarna flödar nu istället för "nästa cykel". Fairshakes givare betalar i praktiken för att låsa in en uppsättning regler de kan leva med, snarare än att spela på en framtida uppsättning tjänstemän som kanske skulle kunna damma av sig förbuds-för-rubriker-metoden. Det är inte subtilt, men det är ärligt: ​​om du vill ha en plats vid bordet, ta med checkar, inte bara diskussionsämnen.

Vad väljare och mindre byggföretag bör hålla koll på

För vanliga väljare som äger lite Bitcoin eller använder stablecoins för betalningar innebär Fairshakes kraftiga ökning att kryptopolitiken kommer att dyka upp oftare i kampanjannonser och debattfrågor, inte bara i nischade poddar. Vissa kandidater kommer att lova tydliga skyddsräcken så att utvecklare inte behöver lämna landet bara för att lansera en produkt, medan andra kommer att framställa hela branschen som en risk de är modiga nog att "stå emot".

För grundare och små team är det intressanta om dessa pengar leder till faktisk, användbar lagstiftning eller bara mer dödläge med bättre varumärkesbyggande. Om lagförslaget som framkommer ger startups en tydlig registreringsväg, stabila regler för tokenlanseringar och ett sätt att följa reglerna utan att anlita hundra advokater på dag ett, då kommer denna lobbyverksamhet att se ut som en rationell investering. Om det leder till suddiga gränser och fler territoriumkrig mellan myndigheter, kommer PAC att ha spenderat mycket pengar främst för att bevisa att krypto kan spela samma inflytandespel som alla andra branscher.

Medan många handlare har varit upptagna med att doomscrolla röda ljus, har Bitmine Immersion i tysthet förvandlat sig till något som nästan liknar en Ethereum-valnation. Per den 19 januari innehar företaget cirka 4.2 miljoner ETH – ungefär 3.48 % av hela utbudet – värt cirka 13–12.5 miljarder dollar beroende på var man kollar priset. Det är inte längre "vi gillar ETH"-territorium; det är "vi är strukturellt knutna till Ethereums framtid"-territorium.

Bara under den senaste veckan köpte Bitmine ytterligare 35 268 ETH, vilket gav tillgången mer än 100 miljoner dollar när priset sjönk under 3 000 dollar och låg långt under toppen 2025 nära 4 946 dollar. De flesta detaljhandlare ser en nedgång och börjar svettas; Bitmine ser en nedgång och ringer sin mäklare.

Möt Kryptos största Ethereum-hamstrare

Bitmine Immersion är noterat på NYSE American under BMNR, och har i princip bestämt sig för att deras företagsidentitet är "Ethereum treasury with a side of everything else". Företaget kontrollerar nu en stash på 4 203 036 ETH, plus en liten mängd Bitcoin, nästan en miljard dollar i kontanter och några "moonshot"-aktiepositioner som rundar deras totala krypto- och kontanthög till cirka 14.5 miljarder dollar.

Bitmines andel av Ethereums utbud är redan cirka 3.48 %, upp från ungefär 3.41 % i slutet av december, och företaget talar öppet om sitt mål om "5 % alkemi" – vilket innebär att de vill äga ungefär en tjugondel av all existerande ETH. Det är aggressivt även enligt kryptostandarder, där "aggressivt" vanligtvis syftar på att folk utnyttjar memecoins till 50x hävstångskursen.

Insättning, avkastning och MAVAN-maskinen

Bitmine hamstrar inte bara ETH och väntar på att antalet ska öka. Det förvandlar den högen till en avkastningsmotor. Per den 19 januari har företaget satsat cirka 1 838 003 ETH – cirka 5.9 miljarder dollar värda till ungefär 3 211 dollar per mynt – och det satsade beloppet ökade med mer än 580 000 ETH på en enda vecka. Det är inte en justering av portföljen; det är en enorm allokeringsförskjutning till valideringsläge.

Med en sammansatt Ethereum-stakingrate på cirka 2.81 % förutspår Bitmine att när deras ETH är fullt stakad kan de tjäna cirka 374 miljoner dollar per år i stakingavgifter, eller mer än 1 miljon dollar per dag. För att genomföra detta i stor skala bygger de sin egen infrastruktur: Made in America Validator Network (MAVAN), som marknadsförs som en "bäst-i-klassen" staking-uppsättning riktad mot säkerhet på institutionell nivå och planerad att lanseras i början av 2026.

Varför ladda medan ETH glider?

Ethereum har fallit med ungefär 8 % under de senaste veckorna och har kortvarigt sjunkit under 3 000 dollar, långt ifrån sin högsta nivå i slutet av 2025 nära 4 946 dollar, men Bitmine har fortfarande investerat mer än 100 miljoner dollar i nya ETH-köp. Tom Lee, Bitmines ordförande, har varit ganska öppen om tesen: han pekar på att ETH/BTC-kvoten har stigit sedan oktober och menar att Wall Streets tokeniseringsexperiment mestadels hamnar på Ethereums spår.

Ethereum Foundation har lyft fram dussintals stora finansinstitut som bygger tokeniserings-, avvecklings- och fondprodukter på Ethereum, och Bitmine läser tydligt av det som att "detta kommer att bli operativsystemet för mycket framtida finansiering". Lee har till och med satt ett långsiktigt mål på 250 000 dollar per ETH, vilket är den typen av siffra som får även inbitna kryptomänniskor att stirra på sin skärm en sekund.

Likviditet, makt och "skattebolags"-modellen

När ett börsnoterat företag kontrollerar över 3 % av Ethereums utbud och närmar sig 5 %, förändrar det hur marknaden faktiskt beter sig. Flera analyser noterar att Bitmines ackumulering har stramat åt ETH-likviditeten på börser och gjort priset mer känsligt för efterfrågeförändringar, särskilt med spot-ETF:er och andra institutioner som också låser upp mynt. En stor innehavare av statsobligationer kan vara en stabilisator eller en destabilisator, beroende på om den fortsätter att ackumulera eller plötsligt beslutar sig för att minska risken.

Bitmine hjälper också till att normalisera en strategi som liknar MicroStrategys Bitcoin-strategi: emittera aktier, använda kapitalet för att köpa en enda kryptotillgång och marknadsföra själva aktien som ett sätt att få exponering med hävstång. Om den här modellen fungerar för Bitmine kan man förvänta sig att fler "treasury first, allt annat i andra hand"-företag dyker upp runt Ethereum och andra stora börskedjor.

Vad detta betyder för alla andra

För vanliga användare och medelstora fonder är Bitmines fångst ytterligare ett tecken på att de stora bråken kring Ethereum inte längre bara handlar om detaljhandel kontra tillsynsmyndigheter. Stora, börsnoterade enheter förvandlar i tysthet ETH till en central tillgång i balansräkningen och bygger sina egna valideringsnätverk för att fånga avkastning och påverka protokollekonomin längs vägen. Det väcker berättigade frågor om decentralisering i praktiken, även om nätverket fortfarande är geografiskt och valideringsmässigt diversifierat.

För Ethereum självt går den här typen av ackumulering åt båda hållen. Å ena sidan får man ett starkt förtroende från ett företag som är villigt att knyta miljarder dollar och hela sin aktieberättelse till kedjans framtid. Å andra sidan innebär mer koncentration och fler "företagsvaliderare" att debatterna om sociala medier och styrning börjar se mindre ut som ett hobbyforum och mer som ett aktieägarmöte.
------- 

Författare: Adam Lee 
Asia News Desk / De senaste kryptonyheterna

Kryptos största börs kastade Washington in i kaos medan lagstiftare överväger "CLARITY Act"...

När Brian Armstrong, VD för Coinbase, släppte sin sena tweet där han förklarade att hans företag inte längre kunde stödja senatens version av CLARITY Act, utfärdade han inte bara en policykritik. Han tryckte i princip på nödbromsen för vad som skulle bli ett milstolpeögonblick för kryptovalutareglering i Amerika. Inom några timmar ställde senatens bankkommitté in sitt planerade möte om påslag. På onsdagsmorgonen var lagförslaget, som hade utropats till framtiden för amerikansk kryptopolitik, i limbo.

Vid första anblicken ser detta ut som en storm i en tekanna – kryptochefer som käbblar om lagstiftningstexter. Men det som faktiskt händer är mycket mer betydelsefullt: den största börsnoterade kryptovalutabörsen i USA säger i huvudsak att regeringens försök att skapa klarhet kring digitala tillgångar faktiskt kan skapa mer kaos än vi har nu. Och kryptofrågan blir: har Armstrong rätt, eller får han ett utbrott över förlorade vinster?

Vad är egentligen CLARITY-lagen?

Låt oss backa upp. Digital Asset Market Clarity Act – CLARITY, för er som har styrkort – har varit kryptoregleringens vita val under det senaste ett och ett halvt året. Representanthuset antog den i juli 2025 med förvånansvärt brett stöd från båda partierna: 294 mot 134. Det är inte en riktig skräll. Den kom till senaten med momentum och stöd från Vita huset. Målet var enkelt: stoppa det regleringskaos som har plågat krypto sedan starten.

Som sammanhang har kryptoindustrin de senaste åren verkat inom vad juridiska experter kallar "reglering genom verkställighet". SEC under dåvarande ordförande Gary Gensler förklarade i princip de flesta kryptotokens vara värdepapper och gick till angrepp mot företag i enlighet därmed. CFTC hävdade att de hade jurisdiktion över andra. Banker hade andra regler. Staterna hade andra regler. Det var en enda röra.

CLARITY-lagens kärnidé är elegant enkel: sortera kryptovalutor i tre kategorier, och låt sedan rätt myndighet reglera varje kategori. Här är ramverket:

Hink 1: Digitala råvaror

(Bitcoin, Ethereum efter sammanslagning, de flesta tokens med verklig nytta)

• Reglerad av CFTC
• Tänk på dem som terminer eller råvaror på traditionella marknader
• Kryptobörser skulle registrera sig hos CFTC precis som råvarubörser gör

Kategori 2: Investeringsavtalstillgångar

(tokens som egentligen bara är investeringskontrakt, vanligtvis projekt i tidigt skede)

• Reglerad av SEC
• Måste följa värdepapperslagarnas krav
• När en blockkedja blir tillräckligt "mogen" (vilket betyder att den är verkligt decentraliserad), examineras token och flyttas till Bucket 1.

Bucket 3: Tillåtna betalningsstablecoins

(USDC, USDT och framtida konkurrenter)

• Reglerad av banktillsynsmyndigheter
• Måste upprätthålla en-till-en-reserver
• Månatliga offentliga revisioner för att bevisa att stödet är verkligt

Representanthusets version hyllades brett av kryptoföretag eftersom den äntligen besvarade frågan: Vilket regelverk verkar vi under? Inga fler gissningar. Inga fler överraskningar kring tillämpningen. Bara trafikregler.

Gå in i senaten – och allt blir komplicerat

Senatens bankutskott röstade inte om lagförslaget. Istället gjorde de vad senaten älskar att göra: de tog lagförslaget som utgångspunkt och skrev ett helt nytt ersättningstillägg som skriver om viktiga avsnitt. Det är här det blir knepigt.

Den 13 januari släppte senatens bankutskott sitt nya utkast. Och det är här den grundläggande spänningen blir tydlig: medan lagförslaget i representanthuset skrevs av kryptoförespråkare som försökte få igång branschen, skrevs senatens lagförslag av senatorer som svarade på påtryckningar från traditionell finans.

Bankerna – särskilt community banks – granskade noga representanthusets lagförslag och sa: Det här kommer att förgöra oss. De har faktiskt en poäng. Om en kryptobörs kan erbjuda användare 5 % avkastning på stablecoins medan community banks bara kan erbjuda 4 % på sparkonton, vart tror ni att insättningar från privatkunder tar vägen? Banklobbyn sa till senaten: man måste strypa stablecoin-belöningar innan det här blir ett verkligt problem.

Så senatsutkastet lade till restriktioner. Det står: Du kan inte betala avkastning eller ränta bara för att inneha en stablecoin. Punkt slut.

Men det är här det blir dumt – och det är här Armstrongs argument får riktiga skäl. Man kan erbjuda belöningar om det är kopplat till en aktivitet. Betala användare för att göra överföringar? Bra. För att delta i ett lojalitetsprogram? Visst. För att tillhandahålla likviditet? Absolut. Men bara för att... hålla... myntet? Nej.

Den här skillnaden låter rimlig tills man tänker på hur krypto faktiskt fungerar. Inom krypto blir ett belöningsprogram i princip oskiljbart från avkastning. Om jag innehar en stablecoin, klickar på "tjäna" och får 5 % per år, spelar det någon roll om belöningen teoretiskt sett är knuten till "deltagande i ett plånboksprotokoll" kontra "rent intresse"? Inte riktigt. Det är samma användarupplevelse. Men senatsutkastet skapade i princip en regel som låter tillsynsmyndigheter godtyckligt skilja mellan dessa saker i efterhand.

Det är inte regelmässig tydlighet – det är regelmässig oklarhet med byråkratiskt utrymme för skönsmässig bedömning ovanpå.

Armstrongs åtal på fyra punkter

Coinbases tillbakadragande kom timmar innan senaten skulle rösta om ändringsförslag och lägga fram förslaget. Armstrong publicerade en detaljerad kritik som identifierade fyra stora problem:

Problem 1: Tokeniserade aktier blir effektivt förbjudna

Senatens utkast skrev om reglerna kring tokeniserade aktier och finansiella instrument. Enligt senatens version kommer SEC, om du vill emittera en blockkedjebaserad version av en Tesla-aktie, att argumentera för att det är ett värdepapper. Om det är ett värdepapper måste du följa värdepapperslagarna. Och om du försöker handla det på en kryptobörs begränsar lagförslaget det ganska kraftigt. Slutresultatet: blockkedjebaserade aktier kommer förmodligen inte att kunna handlas på kryptoinfrastruktur.

Armstrongs poäng: varför ska tokeniserade aktier utestängas från kryptoinfrastruktur om de följer värdepapperslagar? Det är en teknologisk begränsning förklädd till en regleringsprincip. Och det dödar en hel kategori av finansiell innovation som många kryptoföretag ser som framtiden.

Kritiker av Armstrongs klagomål menar att han överdriver. ”Vi tolkar inte CLARITY-utkastet som ett 'de facto-förbud'”, säger Gabe Otte, VD för Dinari (en plattform för tokeniserade aktier). ”Vad det däremot gör är att bekräfta att tokeniserade aktier förblir värdepapper och bör fungera inom ramen för gällande värdepapperslagar och standarder för investerarskydd.” Rimliga människor, rimlig oenighet.

Problem 2: DeFi får en ny regleringshammare

Den här är mer teknisk men förmodligen farligare. Senatens utkast lade till en ny bestämmelse (avsnitt 303) som ger den amerikanska finansministern bred befogenhet att förbjuda eller begränsa kryptoöverföringar till alla jurisdiktioner eller finansinstitut som anses vara ett "penningtvättsproblem".

På pappret låter det bra – vi vill förhindra penningtvätt, eller hur? Men problemet är hur detta interagerar med DeFi. Om du kör ett decentraliserat protokoll och finansministern beslutar att vissa länder är "av primärt intresse för penningtvätt" i samband med digitala tillgångar, kan finansdepartementet i princip tvinga alla användare av det protokollet att sluta använda det. Eller så kan de kräva att protokoll implementerar övervakning för att spåra transaktioner.

Armstrongs oro: detta ger i huvudsak finansdepartementet befogenhet att införa sanktioner mot mjukvaruprotokoll. Det är annorlunda än att sanktionera företag. Programvara är decentraliserad. Man kan inte förhandla med kod. Resultatet kan bli att amerikanska utvecklare hindras från att arbeta med DeFi-protokoll som regeringen inte gillar, även om dessa protokoll har legitima användningsområden.

Återigen, rimliga människor håller inte med. Kanske är detta nödvändiga verktyg mot penningtvätt för 21-talet. Eller kanske är det en exempellös utökning av statlig makt över programvara med öppen källkod. Det beror på dina tidigare erfarenheter.

Problem 3: SEC får mer makt än den hade i representanthusets version

Representanthusets lagförslag tydliggjorde CFTC:s och SEC:s jurisdiktioner ganska tydligt. Senatens lagförslag fortsatte att flytta gränsen till SEC:s fördel.

Armstrong oroade sig för att detta skulle kunna återuppliva den senaste tidens osäkerhet kring reglering. Om SEC kan utöka sin jurisdiktion över kryptomarknader från fall till fall, då är vi tillbaka till "reglering genom verkställighet" snarare än "tydlighet".

Detta är en legitim oro, även om senatens bankutskott motsatte sig detta och sa att lagförslaget faktiskt ger tydliga samordningsmekanismer mellan SEC och CFTC. En bra poäng – det beror på hur man tolkar formuleringen.

Problem 4: Stablecoin-belöningar blir verkligen effektivt utrotade

Som beskrivits ovan säger senatsutkastet att man inte kan betala avkastning bara för att inneha en stablecoin. Man kan betala belöningar för aktivitet. Men gränsen mellan "aktivitet" och "passivt innehav" är suddig, och tillsynsmyndigheter kommer sannolikt att dra den konservativt.

För Coinbase specifikt är detta enormt eftersom företaget har erbjudit produkter med avkastning på stablecoins. De ansökte till och med om en National Trust Bank Charter, vilket skulle låta dem erbjuda dessa produkter enligt bankregler istället för kryptoregler. Om CLARITY Act går igenom stängs det kryphålet.

Armstrongs argument: om traditionella banker kan erbjuda ränta på insättningar, och kryptoföretag erbjuder ränta på stablecoins, är det inte illojal konkurrens – det är likabehandling. Finansdepartementet uppskattade självt att ett utbrett införande av stablecoins skulle kunna tömma traditionella banker på 6.6 biljoner dollar, och bankbranschen är uppenbarligen rädd.

Men bankirer skulle invända: stablecoins är inte bankinsättningar. De har inte FDIC-försäkring. De är inte föremål för samma kapitalkrav eller granskning mot penningtvätt. Så att belöna innehav av stablecoins med hög avkastning skapar ojämlika spelplaner – det är samma ekonomiska resultat (avkastning) men med ett helt annat regelskydd.

Branschfrakturen

Här är det fascinerande med det här ögonblicket: Coinbase talade inte för hela kryptoindustrin. Faktum är att de knappt talade för större delen av den.

Inom 24 timmar efter Armstrongs tillkännagivande protesterade konkurrerande börser och kryptoföretag hårt.

Krakens VD Arjun Sethi sa att "det lämpliga svaret på olösta problem är att ta itu med dem, inte att förkasta år av tvåpartiutveckling och börja om på nytt."

Chris Dixon från Andreessen Horowitz (a16z), en av de mest inflytelserika kryptorösterna i Washington, sa att även om lagförslaget har brister, skulle en försening av kryptoregleringen kunna försvaga Amerikas position inom global finansiell innovation.

Ripples VD Brad Garlinghouse kallade det "framsteg mot fungerande marknadsregler".

Circle, Paradigm, Coin Center (en policytankesmedja), Digital Chamber och till och med David Sacks, Vita husets kryptopolitiska rådgivare, uppmanade alla offentligt branschen att inte överge lagförslaget.

Undertexten var tydlig: Coinbase håller hela branschen som gisslan för sina affärsintressen.

Och det ligger något i det. Coinbase är den enda större börsnoterade kryptobörsen i USA. Det är också en plattform som uttryckligen har byggt sin affärsmodell kring stablecoins avkastning. Andra börser och kryptoföretag är mindre beroende av just den intäktsströmmen. A16z driver ingen börs. Circle (som ger ut USDC) har en annan produktmix än Coinbase.

Så när Coinbase säger "denna lagförslag är värre än ingen lagförslag alls", så menar de delvis "denna lagförslag är sämre för Coinbases affärsmodell". Och det är inte fel – men det är inte heller den enda faktorn att beakta.

Deadlinepressen

Här är vad som gör detta ögonblick verkligt brådskande: Kongressen har bara ett begränsat antal möjligheter för följdlagstiftning, och den här kan vara på väg att stängas.

Kryptoindustrin har haft ett exempellöst politiskt inflytande under det senaste året. Bitcoin steg och lockade till sig nya småinvesterare. Coinbase börsnoterades. A16z investerade hundratals miljoner i kryptovänliga politiska kampanjer och opinionsbildning. Vita huset är genuint intresserade av kryptopolitik nu. Både republikaner och demokrater har stora kryptodonatorer.

Men allt detta förändras när man väljer en ny administration. Även inom Trump-administrationen (som generellt sett är kryptovänlig) kommer det att ske ledarskapsförändringar. Nya SEC-ordföranden, nya CFTC-ordföranden, nya finansministeriumstjänstemän. Och de kanske inte är lika entusiastiska över kryptovänlig reglering.

För branschen är frågan: Ska vi acceptera detta lagförslag – som har legitima brister men etablerar ett regelverk – eller ska vi vänta på ett perfekt lagförslag som kanske aldrig kommer?

Det är därför andra branschpersoner kämpar så hårt för att övertyga Coinbase att förhandla snarare än att gå därifrån. Ledger-chefer sa bokstavligen till senaten: om man inte får igenom ett lagförslag nu, kan nästa administration vara mycket mindre sympatisk.

Vad som faktiskt behöver hända

I slutet av januari förhandlar senatens bankutskott fortfarande. Ordförande Tim Scott kallade det en "kort paus" för att möjliggöra omförhandling. Målet är att återställa ett reviderat lagförslag till uppskattning under de kommande veckorna.

Vad skulle behöva ändras för att Coinbase ska återuppta sin verksamhet?

Realistiskt sett skulle språket för belöningar i stablecoins behöva rensas upp. Antingen genom att uttryckligen undanta aktivitetsbaserade belöningar, eller genom att skapa en säker hamn så att plattformar vet när de uppfyller kraven. Språket för DeFi enligt paragraf 303 behöver förmodligen begränsas till att fokusera på finansinstitut snarare än programvara med öppen källkod. Och frågorna om tokeniserat eget kapital och SEC-auktoritet behöver ytterligare förtydligande.

Inget av detta är omöjligt. Men det kräver att båda sidor kompromissar. Bankerna vill ha restriktioner för stablecoins; kryptoföretagen vill ha flexibilitet i belöningar. Kryptoföretag vill ha tydliga DeFi-skydd; senatorer med fokus på finans och verkställighet vill ha verktyg för att bekämpa olaglig finansiering.

The Stakes

Det intressanta med allt detta är att dramat är verkligt, men det kan dölja själva poängen: den amerikanska kryptoindustrin behöver desperat detta lagförslag.

Under det nuvarande systemet verkar kryptoföretag i ett regulatoriskt limbo. De vet inte om SEC kommer att deklarera deras token som värdepapper. De vet inte om betalningsaktivitet med stablecoins bryter mot banklagen. De vet inte om deras förvaringsrutiner uppfyller federala krav. Denna osäkerhet är dyr. Den driver aktivitet utomlands. Det gör det svårare att rekrytera och behålla talanger när man inte kan garantera att företaget inte kommer att bli stämt av regeringen nästa år.

CLARITY-lagen, även med senatens ändringar, skulle åtgärda det mesta av detta. Den skulle ge kryptoföretag ett tydligt regelverk. Det kanske inte är det ramverk som kryptoföretagen ville ha, men tydlighet kring en suboptimal regel är fortfarande bättre än ingen tydlighet alls.

Det är därför a16z, Ripple, Kraken och stora kryptofigurer säger: låt oss åtgärda de specifika språkproblemen, men släng inte bort alltihop.

Coinbase argumenterar för något annat: De specifika språkproblemen är så grundläggande att de gör lagförslaget sämre än status quo. 

Har Armstrong rätt? Kanske. Förbudet mot belöningar mot stablecoins kan verkligen döda finansiell innovation. Finansdepartementets makt över DeFi kan verkligen vara för omfattande. Kanske kommer ett lagförslag med bättre villkor.

Eller kanske Coinbase fattar ett kortsiktigt affärsbeslut förklätt som en princip. Kanske om sex månader, med en upprensad lag som fortfarande begränsar stablecoin-belöningar men ger säkerhet i andra frågor, kommer Coinbase att återuppta sitt engagemang. Och branschen kommer att få det regelverk den faktiskt behöver.

Det är det verkliga dramat här: inte politiken, utan den grundläggande frågan om huruvida kryptoindustrin är mogen nog att acceptera en ofullkomlig men verkställbar uppsättning regler, eller om den för alltid kommer att motstå alla regleringar som begränsar specifika affärsmodeller. CLARITY Act kommer att testa den frågan i realtid.

Och för vad det är värt, just nu verkar större delen av branschen tro att svaret är: ta affären. Fixa det du kan. Gå framåt.

Huruvida Coinbase håller med om den bedömningen i slutet av januari – ja, det kommer att säga oss mycket om företagets prioriteringar.

Det jag kommer att hålla utkik efter...

En sak som Coinbase och dess VD inte klargjorde – vilka är de absoluta avgörande faktorerna som måste lösas innan de kan stödja det igen, och vad kan antas nu med målet att ändra det senare?

Var Coinbases tillbakadragande mer i stil med att någon lämnade kontraktsförhandlingar när de ansåg att avtalet var dåligt? Där målet inte är att avsluta diskussionerna, utan bara att förändra saker till deras fördel. Eller har politikerna urholkat och skrivit om så mycket av lagförslaget att det är en förlorad sak?

-------------
Författare: Ross Davis
Silicon Valley Newsroom
GCP | De senaste kryptonyheterna